ceciliabrobeck - Andra graviditet/förlossningsberättelsen.

Andra graviditet/förlossningsberättelsen.

2015-09-25, 01:30

Den andra juli 2015, trodde aldrig jag skulle få uppleva något sånt här. Det var den varmaste dagen på hela sommaren. Skulle till vårdcentralen för ta blodprover. Gick hem igen efter det med min son Theo. Började diska och helt plötsligt känner jag något rinner. Springer in på toaletten för att kolla var det var, och det var blod. Får panik visste inte vad jag skulle göra. Hittade inte min mobil, springer in till Christoffer (min sambos gamla arbetskolega) frågade om han kunde ringa till min mobil. (Visade sig att den låg i min BH) ringer min sambo som var på jobb, skriker och gråter att jag blöder, du får komma hem omedelbart! Lägger på och ringer ambulansen och berättar allt. Ambulanspersonalen kommer på 2 röda. Ligger i sängen, ber Christoffer öppna dörren. Ligger och skakar, livrädd som jag var och tårarna bara rann. Dom kopplar upp mig och ser att det är något som inte stämmer. Dom bär in mig i ambulansen, jag ringer min vän snabbt och frågar om hon kan ta min son, för jag är inne i ambulansen påväg in till Eksjö förlossning. Som tur var kunde hon det. Min sambo hann inte komma innan jag åkte in. När jag kom in till förlossning kom det barnmorskor och oprationsläkare, dom var totalt 7 styckna runt min säng. Dom kopplade upp mig igen, för kolla om den lille mådde bra. Varje värk jag fick, gick hans hjärtslag ner. Innan dom bestämde sig för att det skulle bli opration för mig, kom min sambo in i rummet. Jag tittar honom rätt i ögonen och ser hans tårar rinna, och då föll jag ihop, stört lipade. Sköterskan kom in till rummet, och berättade för oss att det fick bli akut kejsarsnitt. Jag går och hämtar gröna oprationskläder till dig. Men sen blev det inte så, då jag gick på blodförtunande för att förhindra att jag inte skulle få någon blodprpp under graviditeten, så fick jag bli sövd istället, och då fick han inte vara med där inne. Dom kör upp mig till oprationsbordet. Livrädd var jag, visste inte vad som hände. Kommer upp, iskallt var det. Alla berättade vem dom var och hur det skulle gå tillväga. Innan allt var färdigt kommer min sambo's mamma in (hon är då oprationchef på det sjukhuset) hon kommer in, och tittar på mig och säger att detta kommer gå bra, efter det gick hon igen. Dom sa att jag skulle räkna till 10, och då började jag. 2 timmar senare, ligger jag på uppvaket, hade så fruktansvärt ont så det inte fanns. Dom hade gett mig totalt 6 sprutor med morfin, för jag inte skulle ha så ont. Men det hade jag ändå. Jag frågade hur min son mådde, och dom sa att han var uppe hos pappa och farmor. Jag frågade om jag fick träffa honom, och ja dom körde upp mig till förlossningsrummet. Jag grät av lycka, skulle få träffa min son för första gången. När jag kom upp, så var det en sköterska där och hon berättade lite, han skrek inte när han kom ut, han var väldigt kall och han hade järnbrist. Fick hålla honom en kvart ungefär, sen rullar det in en kuvös som då han skulle ligga i, när dom skulle ta honom i ambulansen till Neo i Jönköping. Åh vad jag grät, när dom tog honom ifrån mig. Min sambo berättade när han kom, och hur mycket han vägde. 16:55, han vägde 1980 gram och var 43 lång, vi fick oss en liten plutt. När jag såg att dom la honom i kuvös och sedan rullade in honom i ambulansen. Visste inte vad jag skulle göra, ville bara springa och ta han till mig, så hemskt det var! Varför kunde inte någon berätta för mig vad som hände? Allt jag hade i huvudet var att det var akut, jag visste inte vad som hände. En timme senare efter min son hade åkt till Jönköping, så fick jag åka ambulans in dit. Fick inte vara där min son låg, (vilket jag inte kunde förstå) När jag kom fram, frågade jag om jag kunde få se honom. Dom rullar in mig till där han låg. Såg massa sladdar och massa annat på honom. Jag hör det hära "datorn" som visar hans puls och hjärtslag och allt. Dom bar upp honom så jag kunde hålla honom. Fick bara vara med honom en kort stund, Men under den lilla stunden, så var jag lycklig. Han var så liten, så vacker. När dom rullade ut mig därifrån. Fick jag en sån panikanfall, började stört lipa totalt. När jag kom tillbaka till mitt rum så var min sambo där redan. Han kom lite senare då han var tvungen att åka hem för packa till oss och till vår handra son. Nattpersonalen kom in därefter och berättade att dom skulle jobba inatt. Fick mina tabletter för jag skulle kunna sova något och slippa ha så ont. Dagen efter, mådde skit. Hade inte sovit något på hela natten, och hade så fruktansvärt ont. Tryckte på knappen så kom personalen in med smärtstillande och morfintabletter. Jag bestämde för att jag skulle gå över till den avdelningen som vår son var på. Nog fan gjorde jag det, varje steg jag tog gjorde det fruktansvärt ont, men jag gav inte upp. (Och då får ni tänka, att jag var ny op, och hade inte gått något på över ett dygn). När vi var framme hos honom, så blev jag lycklig men samtidigt ledsen. Varje gång jag såg min son, så fick jag upp den hära bilden i mitt huvud, att dom tar honom ifrån mig och lägger honom i den dära kuvösen. Vilket är så fruktansvärt jobbigt för mig. Dagarna gick där inne, jag och pappan gick fram och tillbaka mellan lokalerna. Till slut kom en sköterska och sa att vi får flytta in till samma avdelningen som vår William ligger på. Och då fick våra stora pojke också vara med. Åh, jag kunde inte beskriva hur glad jag blev när jag fick höra det. Vår familj skulle bli hel igen, och storebror skulle få äntligen träffa sin lillebror för första gången i hans liv. Dagen efter fick vi reda på att dom skulle göra ultraljud på honom, för dom hade hört blåsljud på honom. I mina tankar var det de värsta. Dom tog massa provor på honom, (i huvudet) där jag fick lämnar rummet, för klarade inte av när han skrek och man bara satt där och inte kunde göra något. Tog två djupa andetag och gick in igen efter jag hade lugnat ner mig. När jag kom in igen, så var allt över. Doktorn berättade att han hade ett blodkärl som var för trångt, och den hära ductus hade inte slutit sig än. Dom sa att vi måste följa upp detta om några dagar. Dagarna gick, william hade gått bra upp i vikt. Så då ville dom att jag skulle börja amma honom. Vilket jag tycke var bra, för hade så ont i dom. Dock så gick det inget vidare, då william gick ner i vikt (vilket sköterskor sa att dom gjorde när man började amma), jag blev ledsen såklart, och började undra för mina bröst var enorma och ömma och fulla med mjölk. Än gav jag inte upp, men allt blev bara värre för mig. Jag blev stel, yr och hade så fruktansvärt ont i brösten. Upptäckte att jag hade knölar runt brösten, vilket jag blev rädd över och frågade var det var. Dom sa bara, massera där, och duscha varmt så släpper det. Men det hjälpte inte. 2 dagar senare, så kom BB-personal ner, och jag berättade hur ont jag hade. Hon tyckte det lät som att jag hade mjölkstockning, vilket hon sa att det gjorde ont. Efter några dagar igen så blev det bättre, för då hade svullnaden försvunnit. Men efter att det hade försvunnit trodde jag att jag kunde amma igen, men nej då hade jag för lite mjölk för att william skulle bli mätt. 3 dagar senare, blev det nytt ultraljud undersökningen. Inget var förändrat, det var fortfarande trångt i hans blodkärl, och den ductus hade minskat sig lite. Men en timme senare, kom överläkaren. Han berättade, att vi fick lov att åka hem (Och jag skrek av lycka där, äntligen skulle vi få komma hem till lägenheten), man blir fruktansvärt trött på att vara på sjukhus i 2 och halv vecka. Men sen släppte han bomben. Dom hade pratat med Lund universitetsjukhuset, och det skulle bli opration för honom, men dom visste inte när mer än att det skulle bli i år. Då frågade jag, varför? Då förklarade han, vad Lund hade sagt. Att gör dom inte nu, så kommer det inte bli bra för honom när han växer upp. Han blir mer anfådd och allt. Givetvis så trodde jag inte mina öron. Opration för en liten bebis, det fanns inte i mina tankar alls. Så fort vi kom hem, och det blev kväll. Kunde sitta timmar och bara gråta, för det vi hade gått igenom, och vad vi hade att vänta oss. Dagen efter vi hade kommit hem, så stack vi till apoteket. William ska gå på medicin i ett halvår. När vi kom hem, fick jag ett samtal ifrån Lund universitetsjukhuset. Dom har ett datum då han ska bli op. Den 18/8 2015, var den stora dagen. Då vi bor 30 mil ifrån, så var vi tvugna att åka en dag innan, så vi slapp stressa. Vi kommer ner, dagen efter skulle vi köra ulraljud och dom skulle berätta lite för oss. Hade så ont i magen över allt detta. Efter ultraljudet hade gjorts så fick vi reda på att han hade 3 hål i hjärtat (vilket gjorde dom lite osäkra) så då fick dom prata med lite flera hjärtläkare, och flera undersökningar gjordes under den dagen. Hjärtläkaren kom in och berättade att det skulle bli av med opration, för dom hära 3 hålen, dom var inte stora, och han var inte alls orolig. Efter det, så fick vi träffa nerkosläkaren, fick massa salva och skulle bada honom morgon och kväll, och sätta på honom dom fula sjukhuskläderna och han fick inte äta på över 6 timmar. Morgonen kom, jag var nervös. För ett par timmar därifrån så ligger min 5 veckors bebis på oprationsbordet. Försökte hålla mina tankar och tårar inom mig, men det gick inte. Han låg på mig, han var trött. När läkarna kom, jag fick hålla honom hela vägen in till oprationsalen. Jag grät och grät hela vägen, kunde knappt se för tårarna. Narkosläkaren möter upp oss utanför, och tittar på mig. Vill du följa med in och lämna honom på bordet. Jag bara nej, jag klarar inte av det. Alla bara, du är inte ensam. Och det är bra att gråta, det är nyttigt. Jag bara tänker, ingen jävla förälder ska fan få uppleva detta alltså, så fruktansvärt! 2 och halv timme fick vi vänta innan vi fick samtalet att han låg på uppvaket. Bara en förälder fick gå in där, och jag blev helt skakig när jag var påväg dit. När jag kom fram så såg jag honom ligga, helt vit på hela kroppen. Rörde inte en enda muskel, sköterskan som var brevid berättade att det hade gått bra och allt. Han behöver bara ligga stilla i 4 timmar till. Då tänkte jag, va 4 timmar? hur ska jag kunna ge honom mat och sånt då. Blev samtidigt väldigt yr och höll på och svimma, en annan sköterska fick ringa min sambo, och två andra fick följa med mig ner till vårt rum så jag kunde vila. Sambon var där uppe med honom. När jag hade vaknat, så kom båda två ner. Jag blev glad, men ändå inte. För jag kände knappt igen min egen son. Han hade inte ätit på nästan ett dygn, och han bara sov och sov. När det blev kväll, fick bara en förälder vara där william var, vilket blev jag. Sambon fick åka tillbaka till hotellet, och vila ut lite. Dagen efter, skulle vi göra röntgen och nytt ulraljud på honom, samt träffa doktorn. Allt visade bra med allt. Doktorn kom lite senare, och ritade upp för oss vad dom hade gjort, och vad han hade. Vilket vi kände var bra, för nu hade vi fått en bra bild på allt. Dock var vi tvugna att handla två nya mediciner, då han blev snabbandad. Fick besked att vi fick åka hem, vi var först oroliga, fall det skulle hända honom något under dagarna. (Inte så man sätter sig i bilen 30 mil för akut), men dom sa, skulle det bli problem så åk till Jönköping. Och då blev vi mer lugnare.

Och nu sitter vi här idag. William mår ganska okej efter allt. Har täta kontroller med sjukhuset. Han går på 5 olika mediciner nu. Han går bra upp i vikt, för nu väger han 4.580, och är 53.3 lång. Min son är en riktigt kämpe!