Det du inte vet något om, har du ingen talan om!
Jag vet inte hur folk kommer reagera på detta, men helt ärligt så bryr jag mig inte så mycket. För jag känner att detta är bäst för mig och vara öppen med detta. Sen får jag ta den smällen därefter. Men när jag gick i 4:e klass fick jag min diagnos, - Begåvningshandikappad/utväcklingstörd, vet inte vilket som hörs snällast. Jag gick i en "normal klass" tills jag fick reda på detta, för sen blev jag flyttad till en särklass. Där allt förändrades. Jag kunde inte acceptera detta (vilket jag fortfarande inte kan). Jag blev mobbad i flera år, ville inte gå till skolan, ingenting. För jag skämdes något så fruktansvärt mycket. Jag kan än idag sitta och gråta och titta tillbaka hur jävla jobbigt och tufft det var. Man gick upp varje morgon, och mådde skit, för man visste vad man hade framför sig. Att gå till skolan, var det värta jag hade. Elever som skrek "cpbarn", till oss. För vissa kanske det bara blåste förbi, men för mig som kände mig träffad. Alltså, helt ärligt, så ville jag inte finnas på jorden under hela den resan. Min mamma pratade med lärarna och rekton, men inget förändrades. Alltså, det var den mörkaste tiden i mitt liv!
Det är många som har frågat om jag är rädd över att mina barn ska få detta som jag har? Det är väl klart, hade jag fått lov att bestämma så vill jag inte att dom ska få det. För jag vill inte att dom ska få uppleva det som jag har fått, det vill jag inte. Men jag kan inte styra eller bestämma att mina barn inte får det. Det är nånting man födds med. Men skulle mina barn få det, så ska jag se till och hjälpa dom, och framför allt se till att dom acceptera det, även om man inte vill det, men jag tror det undelättar en hel del. Jag säger det, att jag älskar mina barn över allt annat på denna jord, och om dom får en diagnos, så kommer jag inte älska dom mindre för det.
Det är många som har frågat om jag är rädd över att mina barn ska få detta som jag har? Det är väl klart, hade jag fått lov att bestämma så vill jag inte att dom ska få det. För jag vill inte att dom ska få uppleva det som jag har fått, det vill jag inte. Men jag kan inte styra eller bestämma att mina barn inte får det. Det är nånting man födds med. Men skulle mina barn få det, så ska jag se till och hjälpa dom, och framför allt se till att dom acceptera det, även om man inte vill det, men jag tror det undelättar en hel del. Jag säger det, att jag älskar mina barn över allt annat på denna jord, och om dom får en diagnos, så kommer jag inte älska dom mindre för det.
För dig som säger "Men om hon är begåvningshandikappad, då kan inte hon ta hand om sina barn" Jo, det kan jag! Jag kan allt, precis som alla andra kan. Det ända jag har problem med är att jag tar lite längre tid för att förstå, och är inget vidare på stavning eller så. Det kallas inlärningssvårighet! Jag har svårt att säga detta till folk, så detta är något stort för mig att gå ut med detta. För när jag vill vara ärlig, och berätta för folk att det är såhär det ligger till, så får jag svar över "Du är cp, jag vill inte ha en cpvän", det sårar mig något så fruktansvärt mycket. För jag har inte valt detta. Jag är en människa med samma känslor som du har, känner allt som du gör, det är bara att jag har gått i särklass och har inlärningssvårighet.
Jag hoppas att du som säger att jag inte kan ta hand om mina barn, får läsa detta. Så du får se hur det verkligen är. Och förhoppningsvis ändra din syn på det hela. Jag har inte valt detta som jag har skrivit. Du känner inte mig. Jag är en glad, öppen person. Jag behandlar ingen annorlunda om dom så är, utväcklingstörda eller något annat. Nu har jag sagt mitt, så hejdå!
Jag hoppas att du som säger att jag inte kan ta hand om mina barn, får läsa detta. Så du får se hur det verkligen är. Och förhoppningsvis ändra din syn på det hela. Jag har inte valt detta som jag har skrivit. Du känner inte mig. Jag är en glad, öppen person. Jag behandlar ingen annorlunda om dom så är, utväcklingstörda eller något annat. Nu har jag sagt mitt, så hejdå!