Nu så jävlar vet ni, hur jag mår!

Nu kommer en chock till er alla som ni inte visste. Dagen när jag fick reda på att jag var gravid för andra gången - William. Mådde jag inte bra, hade hänt en massa och månader innan mellan mig och sambon. Jag tänkte att jag ville göra abort, (för jag kände att jag ville bygga upp min och sambons förhållande ist). Men efter ett prat beslöt vi oss att behålla barnet. Jag var lycklig igen, magen växte och man kände sparknar. Men bara på några veckor mådde jag totalt skit, ville verkligen inte ha barnet. Sa till barnmorskan att jag satt och grät morgon till kväll, var så tveksam över allt. Jag fortsatte graviditeten, mådde inget vidare över det. Grät hela tiden, för jag älskade barnet ena stund och hatade ena stund, (det var den svåraste graviditeten jag någonsin upplevt), När jag väl var 35+4 så blev det offatbar, jag kände att allt var fel. Och ett två tre hände det, jag kände att jag måste rädda barnet (mitt barn) ringer 112, kallar ambulans (då jag blödde ordentligt), dom kom direkt, satte på mig allt skit dom brukar sätta på en. Såg felet, dom lastade in mig ambulansen, tårarna var i strupen och kunde knappt hålla mig. Fort körde vi, (kände hur illa jag mådde, grät inormbords, och bara täner, hoppas ungen mår bra.) Kände mig så orolig, och visste inte vad jag skulle göra. När jag väl var framme, så sprang det skötorskor, barnmorskor, och läkare, (jag blev rädd, och visste inte vad som hände), jag bara låg ner, och bara tänkte. Dom skickade in mig, och min lilla bebis kom ut. (Dock fick jag se honom på två timmar), men när jag fick hålla honom i min famn, så stannade tiden. Jag blev förälskad, han var den vackraste pojken som fanns, och bara grät och grät. Jag glömde allt negativa sakerna i mitt liv för den lilla stunden. 
 
Nu efter flera månader senare, det är inget förändring. Jag mår totalt skit, gråter varje dag, mår totalt blä. Men när jag ser mina barn, så ser jag ljuset i livet, dom är mitt livets lycka, det är dom jag lever för, det är dom jag verkligen kämpar för! Oavsett hur illa jag än mår, så kommer jag alltid att kämpa för mina barn. Det är jag som har satt dom till världen, det är dom som jag kommer gör allt i resten av mitt liv! 
 
Jag må vara skit dålig mor för detta tillfället, lägger Theo till sidan. Men det gör jag verkligen inte, även om det känns så ibland. Theo och William är mitt fokus i mitt liv, det är dom! Men William har medicin, jag har en tid på mig, jag måste ge han dessa innan det är slut, för det är viktigt för honom! Då känns det som att Theo är 2hand, vilket han VERKLIGEN inte är, Det är inte jag som har gjort detta valet, är det så, så är det så. Jag följer läkarna. 
 
Som jag har sagt tidigare, jag mår dåligt. Jag ger skit till min sambo, (som han verkligen inte förtjänar), jag vet ärligt talat inte vad som är fel på mig. Jag hoppas verkligen att jag får detta fixat, för vill verkligen inte må såhära. Jag tror ingen av er alla som läser detta, förstår vad jag menar, för jag har inte energin till att berätta rubbet jag tänker på tyvärr. Jag hoppas att alla som läser, kan förstå nått litta. 
 
Hur det än ser ut för oss Joakim.
Så kommer detta från mitt hjärta ska du veta. 
Jag kan hata dig på några sekunder, (varför vet ja inte).
Men jag älskar dig något så oförmögligt mycket på någon sekund.
Du är den jag vill leva med i resten av mitt liv, men samtidigt inte.
Jag hoppas att jag får detta på rätt bana. För annars, så vill ja inte säga mer.
Men du ska alltid veta, du är väldens bästa pappa och fantastiska enligt dina barn!